del 2
Till slut kom vi fram till kyrkan och varje genetsik uppsättning i min kropp skrek: Skynda dig, spring för ditt liv!!! Och det gjorde jag, jag sprang in kyrkan och det lös som i en skolsal. Vi smet in och lämnade alla dom där sakerna i lilla rummet där brudparet gömmer sig tills alla ställt sig utanför kyrkan efter vigseln. Jag var så anfådd att jag knappt fick fram ett ord och försökte göra allt för att lugna ned mig, för jag var verkligen i upplösningstillstånd. Prästen kom dit och försökte lugna mig, även busschauffören och alla andra. Men försök lugna den brud som just insett att hennes familj och hälften av hennes tärnorna inte får vara med!
Då upptäcker jag att min bror inte står där, så Victoria var tvungen att hämta honom. Han skulle ju leda mig fram! Jag tog på mig min slöja och drog fram den framför ansiktet och vi ställde oss redo. Jag vägrade ställa mig i dörren in till kyrksalen eftersom dom inte dimmat ned lamporna ännu. Så vi stod i dörren till det lilla rummet. Då kände jag att slöjan var i vägen så jag slänger bak allt och mina 2 tärnor Anna och Madeleine fick ordna till den. Victoria, min älskade tredje tärna fick gå och sätta sig där inne eftersom hennes klänning var på väg med dom andra tärnorna... Då började orgeln att spela och jag väntade på att dom skulle dimma ned ljusen precis som jag gett order om.. När inget händer så formar min hjärna ett enda ord: öh?
Inser då i den stunden att jag måste nog gå in även om alla lampor lyser som att vi skulle vara i skolan och måste se tydligt. Det är omöjligt för mig att beskriva exakt hur ljust det var, men jag har nog aldrig varit in i en mer upplyst kyrkan någonsin! Så mycket fick jag för den högtidliga känslan!
Vi börjar sakta gå in och jag lyfter på huvudet för att se vart min brudgum är, men lamporna bländar mig så mycket att jag är tvungen att titta ned i golvet där jag går. Inte nog med det.. För varje steg jag tar hamnar underkjolen under mina fötter så att jag snubblar till. När jag snubblat till för tredje gången kände jag hur nära det var att jag föll och säger till min lillebror:
- Nej, det här går inte! Släpper honom och tar tag i min kjol. Med bestämda och snabba steg kliver jag fram till min brudgum och han är så fin. I mina ögon var han så vacker där han stod i sin kilt. All nervositet var som bortblåst i samma sekund jag stod vid hans sida. Istället spred sig en varm och lugnande känsla i hela min kropp och jag kände bara hur mycket jag älskar honom och att jag klarar allt i världen så länge vi har varandra. Ja, det kanske låter som en klysha eller en text av Tommy Nilsson, men det struntar jag i.
Anna sjöng "Du är allt" så otroligt fint, precis som jag visste att hon skulle göra. Sen började vigseln och det blev dags att lämna bort buketten. Då uppstod ett problem.. Eftersom det var min syster Malin som skulle ta min bukett egentligen och hon inte hann vara min tärna så tittade jag på dom två som stod där. Såg att Anna stod närmast och signalerade åt henne att det var dags.
Hon fick ett förvirrat uttryck i ansiktet och gick mot micken. Hon trodde nämligen det var dags för duetten, haha.
- Nej, du måste ta min bukett. Ropar jag till henne. Så hon skyndade sig upp och tog den. (Tack prästen för att du inte kunde vänta 4 min till och fick oss att se helt snurriga ut..)
Det blev dags för löften och Benny sa den snabba oseriösa versionen (Jaja, ni kan säga vad ni vill. Men jag ser inte den som den riktiga. Vem säger: Jag vill älska dig? Det är väll ändå en förutsättning för att man gifter sig..*Muttrar*)
Jag tittar ned i boken och ser att han ringat in hela stycket med dom löftena. Ignorerar att han står och pekar och säger att jag ska läsa där. Jag fortsätter att leta efter dom riktiga löftena: Jag Maria tar dig nu till min man.. osv..
Och hittar dom inte! Då säger Benny: Men jag sa ju att det fanns bara dom. (- Nehej för jag har hittat dom andra på svenska kyrkans hemsida! tänkte jag) Först tänkte jag vägra säga dom och hitta på egna, men insåg att det skulle nog verka konstigt.. Varje del av min kropp vred på sig när jag uttalade dom löftena som inte är som riktiga i mina ögon. Jag tycker dom verkar som slit och släng löften. Tänk er själva att säga löften ni inte tycker om. =(
Nu ska ingen gå omkring och tro att jag tycker att dom löftena är fel för alla, men dom är fel för mig! Om dom känns rätt för nån annan tycker jag det är helt okej. Men i mina ögon är dom inte dom rätta, så det är ju fel löften för mig.
Men jag gav med mig och rabblade dom fort. (Riv av plåstret fort!) Sen var det ju dags för duetten med Anna och Christer "I need you". Så Anna lämnade tillbaka buketten långt före den skulle tillbaka till mig. Dom sjöng så vackert och med sån känsla. "Sången blev i allafall rätt! Fast lamporna bländar mig och inte ger minsta vigselkänsla, trots att del är fel löften så är sången rätt och mannen rätt!" Tänkte jag. och så kände jag all kärlek som jag känner för Benny under tiden dom sjöng, jag kände även hur mycket han älskar mig. Då kom tårarna, för jag älskar honom så mycket. Hans kärlek gör mig lycklig..
Sen fortsatte vigseln och det blev bön, ni kan bara ana hur krångligt det var att hålla i sin bukett, knäböja och samtidigt be. Blommorna var i vägen! Jag hade rysligt stor lust att lägga dom på golvet bredvid mig..
När vi rest oss upp och han förklarat oss makar så säger han: Ni kan pussas nu.
Ojsan, det hade vi inte pratat om.. Kände mig lite snopen faktiskt. Eftersom det är inget som är brukligt alla gånger i en vigsel och vi hade inte pratat om det alls under övningen så antog jag att det skulle vi vänta med tills vi stod utanför kyrkan. Så både jag och Benny blev lite förvirrade, men gav varandra en puss. Jag vet inte hur ni känner, men jag känner inte att jag vill ställa mig och hångla i kyrkan.
Vad gör våran kära präst då? Jo då tycker han absolut att det är på sin plats att vara lite rolig.. Så han utbrister skämtsamt:
- Men ni måste ju pussas ordentligt så det kommer med på kort. Kom igen nu!
och självklart så börjar alla att skratta..
En vigsel är inget skämt! Jag tycker inte heller att skämt passar in under vigseln!!!! För mig är det den största, allvarligaste, underbaraste, mest romantiska och viktigaste beslut jag kan ta. Då vill jag att min vigsel ska spegla allt det också!
Skämt hör hemma på en bröllopsfest, inte en vigsel.. Inte nog med att prästen skämtade, kantorn spelade fel också. Det bidrar ju verkligen till en vigselkänsla..
Sen var det dags för Christer att sjunga "From this moment" och givetvis så trillade en tår till ner. Sångerna och mannen vid min sida gör mig så känslig jämt.
Sen var det dags för oss att vandra ned för gången som man och fru. Och jag kände hur glad jag var över mitt "val" av make. och jag kände en spänd förväntan över att åka häst och släde, fotograferingen och festen.
"Vigseln gick åt skogen och jag blev bländad, men nu är ju allt det roliga kvar!" Tänkte jag lyckligt. Då känner jag att det hände nått med mitt ringfinger. Tittar ner och inser att lösnageln lossnat på det fingret... Vi skyndade oss in i det lilla rummet där vi skulle gömma oss och få en liten stund ifred.
Jag hinner bara vända mig om och säga till Benny: Skynda dig att stänga dörren så ingen hinner komma in. Så ramlar det in folk till oss.
- Men åh nej, sa jag tyst. Och tog ett djupt andetag och log stort åt alla som kom in. Hur skulle dom kunna veta att man ska gå ut och vänta på brudparet när min man inte stänger dörren? Större delen av våra gäster förstod dock det och gick ut. Efter en stund tar vi våra saker och går ut och ställer oss i kyrkporten. Då blåser alla dom söta bubblorna jag köpt, åh så gulligt och jag kände mig lite fnissig. Sen kliver någon fram, jag vet inte vem jag tittade inte så noga, och häller nånting i håret på mig.
- Neeeeeeeeej! Neeeeeeeeeeej! Skriker jag förtvivlat och känner hur gråten är på väg. Försöker förgäves hålla för mitt huvud så att det inte kan hamna på mitt hår, tittar förtvivlat upp på min man som säger:
- Jag är ledsen älskling men det är en sed. Det var nära att jag blev änka i den stunden kan jag lova er. Varför i hela skogen skyddade han inte mitt hår?!
Att gå omkring med vitt ris i håret när man har en frisyr värt några tusen och ska ta livsviktiga kort om en stund är inget en brud blir strålande glad av. Hon förvandlas snarare till den onde Tengil i Nangiala.
Men som jag gjort hela den dagen så ryckte jag på axlarna, tog ett djupt andetag och log. Sen snodde jag champagneflaskan av min brudgum och tog en stor klunk, finns inget som kan lugna nerverna som bubbel.
- Är det någon som har en cigg!? Ropade jag och har nog aldrig varit så röksugen i hela mitt liv. Man hinner inte röka mycket på sin bröllopsdag, alltid är det nått som behövs göras. Rökte några snabba bloss, började springa mot släden och sen bar det av. Självklart så var hästen extra glad den dagen så han började springa. Håhå, jag höll hårt i släden! Det blev en nervös tur på 15 min för mig, vi åkte bara en bit sen vände han släden och körde tillbaka... Jag hade bett Peder vänta så han kunde köra oss till fotografen.
